Vardag var dag!

Så är helgerna slut och vardagen har infunnit sig igen. Den grå vardagen, eller oxveckorna som det brukar kallas, veckorna fram till påsk. Benämningen oxveckor betyder just tunga arbetsveckor utan extra lediga dagar. Redan innan femdagarsveckan och semestrarnas tid kallade man tunga arbetsveckor, utan röda dagar, för oxveckor oavsett vilken tid på året det handlade om. Själv tycker jag än så länge att det faktiskt känns rätt så skönt. Att få tillbaka någon slags dygnsrytm och hitta tillbaka till arbets och skaparglädjen. För det är ju så att även om jag älskar att måla så är det ett hantverk. För att ett hantverk skall bli bra krävs övning och att jag håller arbetet igång. Det är oftast även där som nya idèer föds. Så den grå vardagen är faktiskt livsnödvändig.

 I går var det 100 år sedan de första kvinnorna tillträde i Sveriges riksdag. Det var den 10 januari 1922. De fem kvinnorna hette Nelly Thüring, Elisabet Tamm, Kerstin Hesselgren, Bertha Wellin och Agda Östlund. De blev invalda till riksdagen i september 1921 och det var det första valet i Sverige där kvinnor fick rösta. Det hindrade dock inte att första gången Kerstin Hesselgren skulle gå in i riksdagshuset blev hon stoppad av en polis som inte visste att kvinnor fick lov att vara där. De fem kvinnorna arbetade tillsammans med 375 män! 

I går firade man demokratin - 100 år på TV. Dvs. allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. (Sanning med modifikation då rösträtten ändå inte gällde alla. T.ex. de som inte fullgjort sin värnplikt, de som straffats för något brott, de som inte kunde försörja sig själva m.fl.) Men såå många grå vardagar dessa kvinnor måste ha upplevt. Samtidigt, så tacksamma vi bör vara för deras slit. 

När jag såg föreställningen på TV i går var det just detta som väcktes inom mig. Mer än 100 år av kamp. Allt slit. Kvinnor med tankar, visioner, längtan, kunskap. Nariga händer som slitit i jordbruk, hem, tvättat mattor och lakan på en brygga i isvatten, nariga händer som smekt ett barns, förälders eller mans kind. Slit för att få rätten att utbilda sig. Slit för att få behålla egendom och ekonomi vid vigsel. Slit för att inte "bara" vara en hushållerska, barnaföderska, barnuppfostrare och någon som stillar mannens lust. Att njuta av sex var nog få kvinnor förunnat i äktenskapet eftersom det ofta betydde en mun till att mätta. Som tur är har vi kommit en lång bit på väg men vi kan inte ta något för givet. När jag såg allt det här så starkt i föreställningen växte även ilskan i mig över dagens läge. Sakta men säkert tas makten och självbestämmandet åter i från kvinnorna. Politikerna sitter och beslutar om reformer som drabbar kvinnor i första hand genom försämrade villkor i sjukförsäkringen, större löneklyftor tillåts, underminering av fackföreningar, sämre anställningsvillkor mm. Allt sammantaget gör att du som kvinna måste vara rik eller så blir du beroende igen av en man som kan försörja dig. Precis som nästan alltid genom historien. Det känns verkligen inte bra 2022! Det gäller alltså att omfamna den grå vardagen och göra det vi kan för att inte tystna och resignera. 

Jag ska göra det jag kan, för konst kan som inget annat tala, gå in i hjärtat och bryta ny mark. Närmast ligger en utställning runt internationella kvinnodagen och som nu ska förberedas. Det betyder att jag kavlar upp ärmarna, funderar, målar och kanske skriver något. Det jag kan. Jag hoppas du gör det du kan för tllsammans kan vi se till att inte 2022 blir året då kvinnor tappar än mer makt över sina liv. 

Var nu rädd om dig själv, tänk att du är värdefull, att du kan och sprid kärlek. 

Foton: 1. Releas me - oljemålning målsd sv mig, 2. Foto av min mamma och hennes farmor. 3. Foto av min mammas närmaste vän 4. Älskar Stockholm om natten - oljemålning av mig