Utan ord

Så tiden går! Nu är det strax mars och jag har inte skrivit något sedan julafton. 

Hela hösten och fortfarande känns det som om jag lever ett liv utan ord. Det är ju inte så att jag blivit stum och inte heller är det tyst i huvudet. Det är mer som om jag befinner mig i chock eller i sorg. Då blir allt inom mig som förstenat och tungt. Många morgnar har jag funderat på om jag ska orka kliva upp alls. Jag har undrat vad är vitsen och meningen med att anstränga sig. Jag antar att de som har depressioner kan känna igen sig i det. Själv vet jag inte om det är det för jag kan skratta.

Det är olika anledningar till min sinnesstämning. Det ena är hur min kropp beter sig och att jag gjorde illa min fot före jul så att jag fortfarande har svårt att ha skor på och gå längre sträckor. Blir ju lite knepigt i snö och kyla. Men den största anledningen är en helt annan. 

Det politiska tillståndet, både i världen men också här hemma i Sverige. Jag vet att jag har berättat att när SD kom in i maktens korridorer grät jag i tre dygn utan att kunna sluta. Jag sa: ser ni inte vart det här slutar? Flera sa då att jag överdrev. Inte kan det bli så illa här i Sverige sa man. Men nu står vi här. I ett Sverige som tappar anseende utomlands. Ett Sverige som gör allt för att utvisa alla som inte är vita, utvisar ungdomar som har bott här hela sitt liv, kan språket, har utbildat sig. Många har arbete. Vi utvisar sjuka 90-åringar, 8 månaders bäbisar, flickor till Iran, Afghnistan och Somalia. Länder som är de farligaste att åka till och som vi svenskar avråds från att åka till! 

Vi har ministrar som inte tar människovärdet och allas lika värde på allvar. Skulle nog kunna skriva spaltkilometer om detta men detta får räcka, men jag skäms över vad Sverige har blivit! 

Allt detta har fått mig att tystna, att dra mig inåt. Det här var ju precis det jag såg. 

Nyheter, FB, instagram och pressens bombarderar oss med hemskheter och gör sitt bästa för att skrämmas och söndra. Inga positiva idèer och nyheter. Det är inte värdigt! Jag antar att fler känner som jag och att det känns som om det inte spelar någon roll vad jag/vi tycker för politikerna gör ändå som de vill, eller snarare dansar efter SD:s pipa.  

I dag inser jag att det är ju det som är syftet! Att vi ska tystna och ge upp. Så får de härja fritt och bygga sina murar. Därför är det ännu viktigare att vi protesterar, säger vår mening, kämpar för att behålla demokrati och yttrandefrihet. Kämpar för allas lika värde och får slut på alla dessa vansinniga utvisningar som är ren och skär rasism. 

Jag har också tänkt tankar om oss konstnärer. Tänk om vi alla nu började måla något som berör oss i världsläget och läget här hemma i Sverige. Det kan ju handla om vad som helst. Äldrevården, sjukvården, kvinnors situation, naturresurser, barnafödande, indragna kulturbidrag, krigshets, penningfördelning, barnomsorg, arbetsbrist, psykiatri.... you name it! Som bekant säger både bild och ton ofta mer än text. Så sätt i gång att skapa. Vi har fram till valet i september på oss att arbeta för förändring. Är du med på det? 

Jag gör så gott jag kan och tänker inte låta mig tystas. Men jag säger också , var rädd om dig, och sprid kärlek!

Akvarell: Die Maurer.  ( Lyssna gärna på Ebba Grön och Tåhström i låten med samma namn. )