Transportsträcka

Mitten av november och den tid på året som ofta visar upp femtio nyanser grått, dis, dimma, blåst och regn. Åtminstone i södra Sverige. En tid som ofta bara känns som en transportsträcka, dock oklart mot vad. Trots te eller kaffekoppen med varm dryck så kryper mörkret, fukten och den råkalla kylan in under skinnet. Ja november känns ibland som något man bara vill ta sig igenom. Men hitintills har denna november inte varit så. Ovanligt många fina dagar med sol, så också i dag även om den var blek bakom tunna molnslöjor. Blåsigt men 11 grader varmt! Skönt!

Men tillbaka till transportsträckan. Vad är det vi ser framför oss? Vad är det vi ska fram till?                På det finns det säkert lika många svar som människor men några tankar snurrar i huvudet som jag vill dela. 

När det blir höst så är det som om allt går långsammare, naturen saktar in och de ljusa timmarna blir färre för varje dag. Höstmörkret kan påminna oss om vårt inre och kanske om saker vi borde ta tag i och göra något åt. Dessutom fyller höstmörkret mig med längtan. Längtan efter färger, dofter, blommor, fågelkvitter, smultron, och varma kvällar bland annat. Men den längtan är i och för sig bra för den fyller mig med bilder som gör mig glad. 

För mig är längtan och transportsträcka, i det här sammanhanget, tätt sammanflätat. Jag tycker mig se att kvinnors liv genom seklerna i mycket har bestått och består av just längtan och olika transportsträckor. Längtan bort, längtan att frigöra sig, längtan efter barn, längtan efter att barnen ska växa upp. Längtan efer att själv bestämma över sitt liv och sin kropp, längtan efter att strunta i normer, längtan efter att duga som jag är. Längtan efter att bli lyssnad på och tagen på allvar, längtan efter att vara fullvärdig medlem i samhället, längtan hem. Det finns med andra ord också "längtor" som gör oss mindre gott. Tänk om vi i novembermörkret skulle fundera över vilka "längtor" vi faktiskt kan ta komando över och vilka "längtor" som vi kan använda som drivkraft. För så är det ju att denna längtan hos kvinnor har skapat underverk och nya spelregler i samhället. Se på rösträttsrörelsen eller i nutid "Mee to". Att våga titta på vad jag kan göra någåt åt, om än i det lilla, kan i slutänden ge mycket och att börja glänta på möjligheten att det kanske går att ta sig ur sitt "fängelse". Det kanske tar ett tag att förändra men den transportsträckan är värd det. 

Här vid staffliet är det just nu flera transportsträckor och mycket som snurrar i huvudet även där. Tredje advent 11-12 dec blir det en liten utställning på Langska Huset i Visby och kanske jag kommer att ha öppet något i min ateljè under december men det återkommer jag om.                                      På planeringsstadiet är också en större utställning i mars samt en i april så det är mina handfasta transportsträckor just nu.  En annan transportsträcka tog jag tag i, i dag, som legat och skvalpat ett tag. Jag har bakat lussebullarna. Japp så i kväll får det bli både lussebulle och glögg. Man har ju inte roligare än man gör sig och normer är till för att brytas, så det så! 

Var nu barmhärtig mot dig själv, gör något åt "längtor" som du kan göra något åt och sprid kärlek! 

Foton tagna av mig i Eksta och min oljemålning "Release me"