Memory lane

Eftersom det är Allhelgona helgen nu så har jag funderat lite kring vårt minne. Minnet är ju högst personligt och det kan vara fantastiskt men också lite skrämmande. Fantastiskt eftersom vi, genom minnet, kan bära så många vackra händelser och bilder inom oss och som ingen kan ta ifrån oss.

 Minnet är också en stor del i vårt lärande.  Det är det som gör att vi känner igen situationer och människor så vi kan hantera hur vi ska göra när något inträffar. Minnet agerar blixtsnabbt för att hitta liknande situationer och hur vi handlade då för att ge oss vägledning. Det är fantastiskt hur mycket minne som finns lagrat i våra hjärnor! 

Men vi vet också att vi inte fullt ut kan lita på vårt minne. Har vi barn eller syskon t.ex. så har vi säkert varit med om att samma situation har upplevts på olika sätt och ibland totalt olika. Detta är också något som polisen är medveten om i förhör t.ex. Flera vittnen som sett samma sak kan ändå ha olika utsagor om bilmärke, färg på bil eller personernas kläder. Även hårfärg, gender, hudfärg mm kan skilja sig åt. 

Även annat kan göra att minnet spelar oss spratt. Olika sjukdomar, traumatiska händelser och ålder t.ex. kan stöka till minnet. Och det är här det kan bli lite skrämmande. 

2014 drabbades jag av utmattningssyndrom för andra gången och tappade mycket av mitt minne och flera andra funktioner också. När man har drabbats av detta förstår man, i vart fall så småningom, hur mycket minnet betyder för välbefinnadet. För att kunna utföra de enklaste uppgifter, för att överhuvudtaget kunna planera någonting måste jag kunna minnas. Dessutom för att uppleva att jag som person är någon. Att t.ex. tappa förmågan att laga mat, hitta hem, inte kunna läsa då bokstäverna dansar polka, att tappa ordförråd, att inte tåla ljud, att inte minnas vad jag ska göra ens när jag går från ett rum till ett annat eller bara vänder mig om. Vem är jag då? 

I dagens samhälle där den ständiga frågan är : "Vad jobbar du med då?" tappade jag allt självförtroende och självkänsla.   

Det har tagit mig många år att resa mig och konsten och att måla blev min väg ut och upp ur detta. Det handlar ju också om ett sorgearbete att acceptera det jag förlorat och den jag är i dag som måste få ta tid. För det finns fortfarande funktioner som inte kommit tillbaka. Från 2014 och i stort sett fram till för ett par år sedan är mitt minne tomt. När min man säger; minns du när vi var där eller gjorde det, så är svaret ofta nej. Dock i dag när han frågar om något och ställer fler frågor så händer det att minnesbilderna kommer vilket jag är glad för. Det ger också hopp om att minnena faktiskt finns kvar där i min minnesbank. Hjärnan är ju så fantastisk att den själv bygger nya banor tack och lov. Man vet ju också i dag, genom fotografier av hjärnan, att utmattningssyndrom ger skador i hjärnan och INTE är en psykisk åkomma eller hittepå. 

I dag är mycket av självkänsla och självförtroende tillbaka. Jag vet att jag kan saker om än på annorlunda vis än 2014. Språket och orden är tillbaka och jag har fått konsten som gåva. Vilken vinst det ändå blev! Jag har också kommit fram till att det inte hjälper att älta och att bli kvar i det som varit av det som gjort ont. 

Så nu när det är Allhelgona, minns dem eller det du mist. Beroende på hur länge sedan det är, försök även se det du minns som var glädjefyllt och vackert och fyll ditt hjärta och själ med det. Så gå Memory lane eller minnenas allè men stanna också till i ljuset och fortsätt sedan att gå uppåt. 

Var barmhärtig mot dig själv och andra och kom i håg att det du minns kan andra ha ett helt annat minne av utan att någon av er ljuger. 

Vi tänder ljus i helgen och sprid kärlek!