Kroppsminnen

Phu vilken vecka det varit så här långt! Alla förberedelser inför helgens vernissage i Barlingbo gamla skola. Det är alltid så mycket mer än jag först tänker mig. Sedan i måndags har jag städat lokalen, gjort skyltar om hur många som får vistas där samtidigt, handlat handsprit, kollat att jag själv har munskydd, åkt runt och satt upp affischer mm. Så har jag börjat en ny målarkurs på nätet. Ja, ja, jag vet att det egentligen räckte ändå, men jag kunde inte motstå. Skiktmåleri för Anna Toresdotter. Spännande. Så nu har jag målat första grunden så får vi se vart det sedan bär. Har ett problem dock med den och det är att jag gillar den redan nu som den är. Få se om jag måste måla en till. Ja ja, det får bli nästa veckas problem. 

Trots allt det roliga och spännande som ligger framför så har den här veckan ändå varit tung för mig. Och det gör att jag tänkte skriva lite om kroppsminnen.  

Vad är det kanske du undrar? Ja vår kropp lagrar också minnen av det vi upplevt, inte bara vår hjärna. Och ibland talar kroppen om saker som inte för tillfället ligger högst upp i minnesbanken. I tisdags vaknade jag och mådde skit rent ut sagt och inte begrep jag varför heller. Min hjärna var ju full av vad jag hade kvar att göra inför utställningen. Visst var jag trött efter allt städande men det var inte det. Efter någon timme kom jag på vad det var. Det var den 8 juni och det är min bonusdotters dödsdag. Hon dog för nio år sedan och sorgen bara sköljde över mig. Jag har genom livet lärt mig att leva med de olika trauman som hänt mig och att inte stanna kvar i dem. Det skadar bara mig själv. Men det hjälper inte, ibland är saknaden och sorgen där och petar på mig. Och så får det vara. Jag kommer aldrig att sluta sakna henne. 

Men just detta med kroppsminne. Fast jag inte kom ihåg självmant så skrek kroppen av sorgens smärta. Och starka händelser finns där i våra kroppar och hjärnor oavsett vad vi själva vill eller tror. Jag tror att det gäller att omfamna dem, försöka förstå vad det är kroppen vill säga oss och så vara i känslan ett tag. Och att känna detta, att uppleva dessa känslor är inte att vara konstig på något sätt. Det är fullt normala känslor på en onormal och stark händelse. Så fördöm dig inte om du känner så här. Låt det bara vara, finnas och så tag nya tag nästa dag eller om några dagar. Sorgen läker alla sår sägs det. Ja och nej. Min saknad kommer alltid att finnas där men jag låter den inte äta upp mig inifrån. Det skulle inte hon ha velat och inte ger det mig möjligheten att ta vara på det liv jag fått. Jag tror att jag hedrar henne bättre genom att leva fullödigt och förvalta det liv jag fått tills vi ses igen. 

Det är få av oss som går igenom ett helt liv utan sorg och smärta oavsett vad den beror på. Det är en del av livet och visar bara på att vi älskar, har älskat och har förmågan att älska. 

Så fortsätt våga leva livet, fortsätt älska, utan kärlek dör vi inifrån. Var barmhärtig mot dig själv och sprid kärlek. 

Foto: Solnedgång vid Ekstakusten, min bonus dotter och jag vid Ekstakusten med tavlan "Döden tänkte jag mig så"