Klaga, klaga klaga eller...?

Så närmar vi oss tredje advent med stormsteg. Är det nu som julstressen ska sätta in om den inte redan gjort det? Jag vet inte för här gör den inte det. I dag har jag lagt på juldukar, hängt upp julgardiner, julköksmattan är pålagd och vår "gran" är klädd så nu kan julen komma. Det blir bara min man och jag så det blir väldigt lugnt precis som i fjol då det fortfarande finns en pandemi som härjar. Och just som vi trodde att faran nog är över så börjar det om igen. Tror att många just nu tycker att det känns tungt eller så struntar folk helt enkelt i folkhälsomyndighetens direktiv, vart det då leder. 

Astrid Lindgren lär ha börjat sina telefonsamtal med sin syster med: "Döden, döden döden. Så, nu har vi pratat om det." Så i dag börjar jag med "Klaga, klaga klaga" och sedan när jag skrivit klart har vi pratat om det. 

Jag har mått ganska dåligt den här hösten med en rygg som helt knökade ur, borrelia och sedan varit försökskanin på läkemedel som läkaren tycker jag ska äta men som jag blir såå sjuk på. Så enerverande och det tar på krafter och humör. Skulle varit med på en utställning nu men var tvungen avboka. Jag brukar nästan alltid vakna glad och med en låt i huvudet men inte nu. Så tro inte att jag alltid är så glad, präktig och förnuftig som mina texter. Jag försöker men ibland går det inte. Jag har inte ens lust att måla idag.

Jag har också upptäckt att jag alltid runt jul tycker att det är tungt. Jag tycker ju om att göra fint, pynta och pyssla men till jul undrar jag alltid - varför då? Vad ska jag göra det här för? Som tur är vet jag varför känslorna kommer.  För över 30 år sedan dog min pappa och mamma med en månads mellanrum. Samma år dog svärfar och jag gick igenom en skilsmässa. Allt hände på mindre än åtta månader. Den julen, som ensamstående mamma till 4 barn, var fruktansvärd. Jag gjorde allt så gott jag kunde men bl.a. den skillnaden i julklappar under granen, att det bara var vi, att det inte glittrade i barnens ögon ja det sitter djupt. Det fanns heller ingen tid att sörja som ensamstående småbarnsmamma. Det käns som att jag aldrig kunnat kompensera för detta stora bortfall även fast jag vet att det inte var mitt fel. Tydligen får jag leva med detta kroppsminne och i vart fall finns det fortfarande i år. 

Att jag vet vad det beror på är bra. Det har hjälpt mig och hjälper mig att inte kliva ned i det svarta hålet. Jag kan resonera med tankarna som flaxar runt huvudet och jag kan sjasa bort dem så de inte bygger bo. 

Varför berättar jag detta? Jo jag tänker att kanske någon känner igen sig. Inte i min historia men något annat som gör att julen känns tung. Prata då med känslorna och säg: Jag hör vad du säger, tack så mycket och hej då. Det behövs inte så mycket krångligare saker än det för att mota bort svarta tankar. 

Så nu har jag klagat, klagat, klagat och nu har vi pratat om det. Nu dags att börja göra middag - lasagne och sedan är det ju fredag och helgen börjar! Yeeeesss! Önskar er en riktigt trevlig tredje advent!

Var nu barmhärtiga mot er själva, älska er själva och sprid kärlek! 

Foton: 1:  Vår "julgran"  2: Julfint i vardagsrummet  3:  Målning: Till de ensamma