Det är en ros utsprungen
Så är då själva julhelgen slut. Jag hoppas av allt mitt hjärta att den har varit fin, lugn och skön. Kanske har även några av er kunnat fira julen tillsammans med barn och barnbarn. Men många av oss har nog firat den ensam eller tillsammans med maka-make-sambo. Jag hoppas att det har inneburit att ni kunnat ta hand om varandra och njutit av varandras sällskap. Och ni som varit ensam, att det har varit uthärdligt och att ni trivts i ert eget sällskap.
Här har julen varit lugn. Min make och jag har tagit dagen som den kommer och vi har vänt på dygnet. Sett på bra film på sena kvällen, sovit länge på morgonen och tagit tid att morna oss ordentligt. Ätit långa frukostar och så varit ute lite när vädret bjudit till. Inga måsten utan bara välbehag.
På juldagen kom den första snön hit till ön och det blåste och snöade på tvären, längden och bredden. Riktigt oväder men det blev ljusare, i alla fall i två dagar... Jag skyndade mig ut och plockade in de sista rosorna från rabatterna, sjöng det är en ros utsprungen, och buketten står fortfarande och rosorna doftar. En till av tjusningarna med denna ö att rosorna blommar så länge. Att jag sjöng "Det är en ros utsprungen" berodde nog på Ernst Kirchsteiger. Han pratade i sitt sista program om den psalmen och att han aldrig som barn förstod hur det kunde slå ut rosor till jul. Och så visade han blomman Julros och sa att här är den. Jo ja, och jag tänkte att du har inte varit på Gotland och ingen förklarade tydligen bildspråket i psalmen för dig då. Att jag plockade in dem just på juldagen blev ju också lite dubbelbottnat då Jesus påstås ha fötts på juldagsmorgonen.
Annandag jul bjöd på strålande väder. Solen lyste blekt och snön låg fortfarande kvar. Då blev det fotopromenad. Gick bara inte att motstå. Så fantastiskt att få fylla på själen med sol och vackra vyer. Det behövdes verkligen för i år tycker jag faktiskt att det är tungt just nu. Antar att jag inte är ensam om det. Det är absolut inte synd om mig på något vis. Det gäller bara att ta fan vid hornen. Jag tror att vågar vi se på det som får oss att må sämre och bena ut vad som faktiskt är, vad vi kan göra något åt och vad som vi inte kan göra något åt så har vi kommit en bit på väg. Kan vi då sätta ord på det också så tror jag det bllir ännu bättre. Lite som trollen som spricker i solskenet i sagornas värld. Det är ju också så att få höra högt vad jag tänker hjälper till att få syn på knasigheter som skaver på insidan vilket gör det lite lättare att skaka av sig dom.
Men nu har vintersolståndet varit, det har vänt och nu blir det dag för dag ljusare! Tack och lov! Vaccineringen har börjat och strax ett nytt oskrivet år! Hoppen står som spön i backen just nu. Håll fast vid det, håll avstånd, håll ut och framför allt sprid kärlek!
PS! Den utlovade bilden på vår julgran är sist i raden. Vi har i flera år nu haft detta ljusträd som vi klär då vi inte har plats för en gran. Alla sätt är bra utom de dåliga har jag har hört....