Dåligt samvete

Är det möjligtvis fler än jag som helt plötsligt får dåligt samvete över olika saker? Jag tror att det är fler än jag som känner igen sig. Oftast får jag också dåligt samvete över korkade saker jag inte kan rå över. Som i dag. Vi har riktigt dåligt väder, blåser som sjutton, strömmen går, det regnar på tvären och barometern faller. Naturligvis får jag migrän då och så sitter det genast någon på axeln och viskar: Men du skulle ju ha gjort det och det och det i dag och så är det dåliga samvetet där. Jag undrar hur många kvinnor som genom århundradena har gjort sitt dagliga arbete oavsett vad eftersom man ska arbeta och det är fult att vara lat. 

Men vart kommer detta dåliga samvete ifrån? Detta samvete som skuldbelägger oss utan egentlig vettig orsak. Jag har inget hundraprocentigt svar men jag tror att Martin Luther och kyrkan har ett finger med i spelet. Martin Luther led av stora samvetskval under sin klostertid. Han inte kunde förstå hur han skulle räcka till för att räknas som rättfärdig i Guds ögon, hur mycket han än arbetade. Och hur skulle han veta om och när Gud i så fall tyckte att det han gjort räckte. Så här höll han på i mer än tio år (uff) tills han en dag kom på att det inte var hans gärningar som gjorde honom rättfärdig. Gud älskade honom ändå och gav honom rättfärdigheten oavsett gärningarna. Där vände det för Martin Luther. (Efter detta var han alls ingen domedagsprofet utan framhöll sång, dans, vin och att ha ett förhållande). Det här kan man tro på eller inte men jag tror att detta ligger djupt i vår kultur. Du skall arbeta och göra rätt för dig och att vara lat är en styggelse. Detta synsätt har kyrkan och för all del våra politiker, genom århundradena använt för att hålla sin församling i Herrans tukt och förmaning. Att det sitter så djupt att jag får slåss med mitt inre när jag inte är frisk är ju faktiskt illa. 

För några dagar sedan uppstod en annan situation där det felaktiga samvetet slog till. Min man frågade mig om jag kommit i håg "min" äldsta dotters födelsedag och det hade jag inte. Genast var det dåiga samvetet där. Till saken hör att hon var min fosterdotter och dog för tio år sedan. Dödsdagen har min kropp påmint mig om varje år men i år kom jag inte ihåg födelsedagen. Är det något att ha dåligt samvete över? Jag vet inte. Jag vet att om jag inte kollar almanackan kan jag inte komma när barnbarn och vänner fyller år. Och när jag tänkt en stund kände jag att efter 10 år har helandet ändå kommit dit att jag inte per automatik kommer ihåg hennes födelsedag och det gör inget annat än gott. Hon lever ändå alltid inom mig. 

Liv och död ja. Vi såg häromkvällen en väldigt bra film "Dag för dag". Den handlar om fem personer som ger sig ut på en husbilsfärd genom Europa för att uppfylla en äldre mans sista önskan. Detta blev Sven Wolters sista film och han spelar fantastiskt som alltid. Marianne Mörck och Tomas von Brömssen gör också fantastiska rollprestationer. Se den om ni kan. 

Tänk jag tycker det vore fantastiskt om vi alla kunde vara barmhärtiga mot oss själva och sluta ha dåligt samvete för sådant vi inte kan rå över. För sådant som är onödigt. För sådant som bara skadar oss själva. Livet är för kort för att plåga sig i onödan. Det är dags att vi upprättar oss själva för vi duger som vi är, alla, i vår skröplighet och ofullkomlighet. 

Så njut, ta hand om dig och sprid kärlek!  

Målning: Redemption song