Aktivist?

Hoppla hoppla! Här är jag! Jag har inte försvunnit trots att det är tolv dagar sedan jag skrev sist. 

Det har varit  jobbiga 12 dagar sedan sist. Ja, allt är inte rosenrött, inte ens när man är konstnär. Skrev ju förra gången att jag höll på att flytta min ateljé tillbaka till Eksta gamla skola och det är nu gjort. Och när allt var inburet i min ateljè, ja då rasade jag på olika sätt. Först tänkte jag hur i hela världen ska jag orka få någon ordning på allt detta? Hyllor måste sättas upp och det klarar jag inte själv. Men det löste sig efter några dagar då min hyresvärd, som är händig som få, satte upp dem precis som jag ville ha dem. Sedan städade jag ateljen från sågspån och började packa upp. Då gav ryggen upp. Så varit hos läkare och remiss till skiktröntgen är skickad då läkaren säger att det är diskbrock. Jiiiipppiiiee! Tja oavsett, ont har jag så jag är spyfärdig bitvis.  I söndags så hjälpte min ålskade man mig att få upp tavlor på väggarna och det blev såååå bra! Så skönt! Kändes som en sten föll från mina axlar. 

Jag har ända sedan jag var tonåring stått på barikaderna, stått upp för människors lika värde, flykting och asylrätt, mot rasism, kvinnors frigörelse och rättigheter, rätten att bestämma över sin kropp, feminism mm. Jag har alltså alltid varit aktivist på olika sätt. Det som nu sker i mitt liv och kropp gör att jag inte kan låta bli att vara kroppsaktivist men ur en kvinnas perspektiv 60+. 

Varför är kvinnors liv mindre värda än mäns? Och varför ändå mindre värda vid 60 + år? ( Jo jag vet att det börjar ändå tidigare.)  Vi har arbetat och betalat skatt. Vi har varit med och byggt vårt samhälle på olika sätt med våra kunskaper. ( Har någon kvinna ännu fått nobelspris i år? Jo en Maria Ressa fick fredspriset tillsammans med en man ). Vi har burit och fött barn som slitit på våra kroppar. Vi har fostrat barn, barn som både män och samhälle tar för givet att vi ska sätta till världen för att samhället skall fortsätta finnas. Vi har vårdat barn, sjuka och gamla i mycket högre utsträckning än män och undervisat. Åtminstone tills det handlar om chefsroller eller professurer. Då duger vi inte längre. Det beror i sin tur på, har jag förstått, att kvinnor blir motarbetade, har svårare att ta sig fram och få medel till att forska och bli professorer då de samtidigt helst ska sköta familj och barn.

Varför anses den äldre kvinnans kropp vara ful? Ja så måste det ju vara eftersom övervägande bilder på kvinnor är unga kvinnor. Äldre män har de grå tinningarnas charm och pondus så de får vara på bild. Varför är kläder till kvinnor i lite större storlekar oftast så intetsägande och tråkiga? Varför får vi inte synas? Så`nt här kan göra mig ursinnig och ibland känns det som ett stort svart hål jag trillar ned i. Hur länge, HUR LÄNGE ska vi behöva slåss för en jämlik värd? När ska kvinnor bli behandlade med värdighet? När ska vi alla ses som människor? Det är dags att vi kvinnor åter ställer oss på barikaderna tycker jag, Och att vi pratar om detta. För det är nödvändigt för att de som är unga kvinnor i dag ska få ett drägligare samhälle att finnas i när de blir äldre! 

Nu ska jag gå ut och dofta på kaprifolen och rosorna som blommar nu den 12 oktober. Ska dofta in lite hopp. Jag ska se på färgerna och njuta. Och jag tänker banne mig ta plats, både genom att inte vara tyst och fortsätta ha mycket färg på mina kläder och i mina målningar, så det så!

Så ta nu plats som kvinna, säg din mening, våga vara den du är och skäms inte för det och sprid kärlek!