10 år efter Utöya

I går var det 10 år sedan massakern på Utöya och bombdådet i Oslo. Helt fruktansvärda händelser som faktiskt aldrig skall glömmas. Så många som miste livet helt oförskylt. Så många familjer och människor i sorg. Mammor, pappor, syskon och vänner. De som trots allt överlevde och under dessa år fått bearbeta sina trauman och försöka bygga sig liv. Liv som förhoppningsvis går att leva utan skuld. Skulden av att "Varför överlevde jag men inte..." Så nej, vi ska aldrig glömma. 

Jag satt i bilen i går och lyssnade på radion. Både på väg till och från min ateljè. Det var flera intervjuer med människor om vad de mindes från den dagen och hur de kändes, både då och nu. Efter att ha hört dessa intervjuer har tankarna snurrat och jag måste bara skriva av mig. 

Alla sa ungefär samma saker. Att det var fruktansvärt, och att de mådde dåligt. Att de varje årsdag mådde dåligt och mindes. Några hade även haft anhöriga där i Oslo när det hände men de hade klarat sig som tur var. Det var då mina tankar började snurra. Vad är det som gör att man mår dåligt varje årsdag när man själv inte är drabbad? Det kan jag inte svara på men jag funderade på hur jag själv har reagerat. 

Det är inte så att jag är okänslig, eller inte har empati. Jag har själv mist en dotter och många andra närstående så jag vet, in på bara skinnet och in i själen, hur sorgens förlanming och ansikte ser ut, Men någonstans har jag lärt mig att hantera det. Och vad som förvånade mig i alla dessa samtal i går är att ingen pratade om strategier. Vad kan vi göra rent praktiskt? Efter 10 år hjälper det inte att må dåligt. 

Ali Esbati har skrivit en bok, och han var själv på Utöya, och han säger " Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle ". Ligger mycket i det. Tänk om vi alla i stället kunde vända rädslan, ledsenheten och ångesten till sund vrede. Tänk om vi alla skulle protestera mot det tankegods som drev fram dessa ildåd. Tyvärr finns de ju lite varstans i dag. Vi kan trots allt tillsammans skapa en bättre värld, om vi vill. Alla kan vi göra något. Om inte annat, verkligen ta reda på vad de olika politiska  partierna står för. Det går att läsa i deras partiprogram vilka ofta är mer sanna än det de står och säger. Alla vi röstberättigade kan verkligen göra skillnad genom att INTE rösta på partier med delar av detta tankegods som skapade denna massaker. 

Nej jag glömmer inte och jag vänder sorgen till vrede och kreativitet. Att må dåligt skadar bara mig, mina tankar och handlingsförmåga. Jag kommer aldrig att rösta på partier med detta tankegods. ALDRIG! Dessutom har jag genom livet mött så mycket oförklarligt att jag faktiskt tror att jag en dag kommer att återförenas med min dotter och andra anhöriga. Jag säger som Dom Helder Camara: "Herre förbarma dig och se med särskild ömhet till oss som är så väldigt logiska, så väldigt praktiska, så väldigt realistiska att vi blir irriterade över att man kan tro på en liten blå häst"  ( Dom Helder Camara var en romersk katolsk biskop i Brasilien )

Så var nu rädd om er, hitta din kreativitet, motarbeta hat och sprid kärlek! 

Foto: Målningen "Döden tänkte jag mig så" inspirerad av Bo Setterlinds dikt med samma namn.

Foto: Omslaget på Ali Esbatis bok