en-Hon som var jag

Nu har skrivklådan infunnit sig igen och tankarna. Har gått och funderat runt en låt som jag tycker mycket om. Den heter "She used to be mine" av och med Sara Bareilles. Fast först hörde jag den på svenska när Lee Gotvik sjöng den, översatt av Marie Nilsson Lindh tror jag. Tyvärr finns den inte utgiven ännu på svenska men vill du höra den finns den på Spotify med Sara Bareilles. Den handlar om en kvinna - jag, som ser tillbaka på sig själv och sitt liv och undrar var hon tog vägen som var jag. Vad blev det av drömmarna, vad blev kvar av henne när hon gjort allt för att passa in och vara andra till lags. En fantastisk låt som gick rakt in i mitt hjärta! 

Det här med att titta tillbaka på sitt liv kan ju vara ledsamt men också roligt och konstruktivt.  Allt beror ju på hur man ser det. 

När jag tittar mig i spegeln kan jag verkligen undra var hon som var jag tog vägen? Håret har blivit grått, näsan och öronen växer för ja, det är så att näsa och öron slutar aldrig växa så länge vi lever.  Huden förändras, överarmarna börjar få en tendens till änglavingar, åderbråck, rynkiga händer och brösten hänger. Men se det struntar jag i! Att dom hänger alltså, för jag hatar BH:ar. Vem fasen har uppfunnit dom? Och för vem? Antar att det som så mycket annat är en norm som männen uppfunnit för sitt behag. 

Häromdagen fick jag en liten påse med hudkräm som reklam. Den skulle göra underverk med ansiktet för 50 plus eller något sådant. Så läste jag det finstilta på påsen. Där varnade man för innehållet, då det skulle kunna ge frätskador om man var känslig!!!! Jo jag tackar jag! Underverk för ansiktet!? Det försvinner eller? Påsen åkte i soporna, och jag tänkte igen, för vem görs allt detta? Vilken hysteri för att försöka dölja den ålder vi har. I varje rynka, i varje grått hårstrå, i varje bilring ligger ju vårt liv, vår kärlek, vår sorg, vår glädje, våra erfarenheter och vår visdom. Så jag är som jag är och duger så! Det gör du med!

Men mitt inre då? Vart tog hon som var jag vägen där? Ja jag har upptäckt att hon finns kvar där inne. Jag föddes 3 månader för tidigt och det var mycket då. Jag var inte mycket att skryta med, var bara 37 cm lång. Att jag överlevde, sa läkarna, berodde på att jag hade ett sådant humör och var arg. Hmm, ja det finns kvar, humöret och envisheten. Nyfikenheten likaså även om orken kanske inte är den samma som när jag var liten. Så återblicken blev trots allt positiv. Så var inte rädd för att titta tillbaka på dig själv och låt dig själv vara just så som du är! För ingen annan är just som du och du är bäst på att vara just du. 

Med dom orden önskar jag er alla en trevlig, skön och vilsam helg. Var rädd om er och sprid kärlek.

Målning:  "Hon som var jag"  Olja  Foto av pyttelilla mig ca 3 månader gammal och nyss hemkommen från sjukhuset, Kläderna är dockkläder då allt annat var för stort.