en-Döden

Att vara konstnär och skapa och måla är speciellt. Ska jag kunna måla något som jag är nöjd med måste jag ha mina känslor och tankar med. Jag tillhör också dem som i dag kallas för högkänsliga och det är kanske många konstnärers gåva eller fallgrop. Det här gör att jag har väldigt lätt för att ta in sinnesintryck, sinnesstämningar eller t.ex känslor som finns i ett rum jag kommer in i. Färger och skönhet kan få mig att tappa andan och gråta för att känslorna är för stora. Lika starkt kan jag ta in det fula, elaka, onda och beröras väldigt illa av det. Det kan som sagt vara både en tillgång eller något som kan fälla mig. Ju äldre jag blir ju fler strategier hittar jag för att hantera det oönskade, men allt går inte att värja sig emot

I.går fick jag beskedet att en person i vår bekantskap hade avlidit. Inte helt oväntat men det tog ändå väldigt hårt och jag kunde inte värja mig. Döden kommer som bekant aldrig lägligt. Själva processen fram till dödsögonblicket är ofta inte heller särskilt vacker, även om undantag finns. Den skapar också sorg och smärta hos alla närstående. Och ändå, alla vet vi att döden kommer vi aldrig ifrån. Mitt sätt att hantera detta denna gång var att ställa mig i ateljèn och måla medan tankarna snurrade. 

Det första jag tänkte var att döden i dag är ett av vår tids tabu. Den talar man inte om, och helst springer man omvägar för att slippa möta en människa som har sorg. Tyvärr. I mitt förra yrke arbetade jag mycket med människor och det många sa var att dom inte visste vad dom skulle säga. Jag svarar alltid att du behöver inte säga så mycket. Säg att du beklagar och fråga hur personen mår eller vad hände. Och sedan står du kvar. Vill personen prata , vilket de flesta vill, är det bara att lyssna. 

Nästa tanke var att om någon vi känner kommer och säger att nu har jag fått ett sjukdomsbesked så jag kommer snart att dö. Vad gör vi då? Jag tror att vi oftast svarar, nej men inte ska du dö. Läkarvetenskapen är så skicklig i dag att det här fixar dom. Ja, kanske eller så inte. Men det vi också gör med den kommentaren är ju att stänga för vidare samtal. Återigen är det bättre att fråga: Hur tänker du nu? Oavsett slutresultat behöver personen ventilera sina tankar, känslor och rädslor. 

Den tredje avdelningen tankar handlade om själva döden. Vad tror vi om den? Olika förståss. Men jag tror vi talar för sällan om vad vi tror, vad vi skulle önska , vad vi hoppas osv. Och om vi ändrar oss att vi berättar det. Vill vi bli återupplivade, vill vi ha chansen att själva välja när vi ska dö? Hur vill vi ha begravningen? Det här låter kanske inte klokt men jag tror att vi gör en välgärning för våra anhöriga att vara klara och tydliga. Och om inte annat skriv i det vita arkivet! 

Så tillbaka till själva döden. Den målade jag i går utifrån en dikt av Bo Setterlind som heter Odalmannen och lille harpalten. Den lyder så här:

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden, för livets början och livets slut, sin nya fröskörd ut.                                                  

Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen, och när jag somnat började han gå. Döden tänkte jag mig så. 

Jag tycker denna dikt är så vacker och inger hopp. Ja jag tillhör dårarna som tror att det finns något mer efter detta liv. Ingen har kunnat bevisa det men då får jag säga som Dom Helder Camara: ( en katolsk munk, präst och biskop). Herre förbarma dig och se med särskild ömhet till dessa personer som är så väldigt logiska, så väldigt praktiska, så väldigt realistiska, att de blir irriterade över att man kan tro på en blå liten häst. 

Med dessa många tankar slutar jag och önskar er en fortsatt bra vecka. Ta hand om er och varandra och sprid kärlek 

Tavla:   Döden tänkte jag mig så